Nu var det tydligen tio dagar sedan. Åh, men det är mycket nu. Pierre sa till mig i förrgår eller nåt, när jag låg i samma hörn av sängen jag gjort i två dagar och han stod och andades i sin halsduk i motsatt hörn av lägenheten, att det mest positiva med den här situationen är ju att det faktiskt inte kan bli så mycket värre. Jag har nämligen fätt svininfluensan. Jag är inte långt ifrån att förlora mitt jobb om jag inte spelar saker på rätt sätt, och utan mitt jobb har jag i stort sett bara pierre kvar. Jag har liksom trott att det här var min framtid, vilken innebär att nu måste jag ha en ny plan. Jag har aldrig skrivit ett CV i hela mitt liv. Jag har ingen utbildning. Jag måste flytta, och vet att hur mycket jag än letar finns det inte en chans att jag hittar något bättre än den lägenhet som jag bor i nu. Om jag ens kan få en lägenhet överhuvudtaget. Min pojkvän vill inte bo med mig, även om det betyder att jag kanske måste lämna landet. Jag måste skaffa något slags extra-jobb. CSN hatar mig, och jag hatar dem. Jag har ungefär 15.000 kr i skulder som måste vara betalade innan årets slut och jag har inga pengar.
De senaste dagarna har av dessa anledningar varit förjävliga. Och inte ens en kram kan jag få, för ingen vågar komma i närheten av mig. Tänk feber-drömmar med en jävla massa ångest. Jag måste ha en ny plan, en helt ny plan.