2009

Såhär är det. Jag har insett efter inte speciellt mycket eftertanke att 2009 har varit det absolut värsta året i hela mitt liv. Så jag sitter naivt mest i min kalla lägenhet och väntar på att det ska bli år 2010. Tänker att allt kanske blir lättare då, den 1 januari kommer allt liksom förändras och jag kommer vara en fantastisk människa med ett fantastiskt liv igen. För det var väl så det var för ett år sen, eller? Jag tänkte att det kanske skulle hjälpa eller nåt om jag berättade allt det dåliga som har hänt mig i år, så att det kanske försvinner. Om jag slänger ut det i cyberspace liksom.

2009 började med att jag lämnade min pojkvän. Jag hade blivit kär i en annan kille som jag trodde var mycket bättre. Lite gräsetärnoggrönarepåandrasidan-effekten. Jag och Pierre hade vid det här laget varit tillsammans i två och ett halvt år och jag hade väl..tröttnat. Förjävligt, men sant. Jag är en sån person som gillar drama, och allt hade väl stannat av. Det var lite för bra helt enkelt. Så jag bestämde mig för att lämna min lägenhet, min katt och min man. Jag flyttade hem till mina chefer(flytt 1), de var på semester i några veckor så jag fick bo där. Jag började träffa min andra man, men insåg nog redan från början att det var helt fel. Han var mycket kärare i mig när jag hade pojkvän. Pierre som sagt att jag skulle få ta lägenheten bestämde sig för att jag inte fick det längre. Mina chefer kom tillbaka så jag flyttade in i en lägenhet som en kollega kunde fixa åt mig så att jag inte skulle bli hemlös(flytt 2). Dit fick ingen komma på besök. Den andra killen ville inte ha sex med mig, och jag fattade inte riktigt varför. Kände mig ful. Jag flyttade hem till min chefs kusin(flytt 3). Pierre kom på besök och jag låg med honom istället. Det var jättebra, men oj nu hade jag ju redan varit otrogen. Mina chefers son blev sjuk, väldigt sjuk, sådär sjuk så att det är ett under att han lever idag. Han är ungefär min lillebror och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Jag grät mycket och drack mycket vin(mer än vanligt) och livet kändes mycket orättvist. Kusinen kom tillbaka, och jag flyttade in hos Emilie(flytt 4). Jag försökte förstå varför den andra killen inte var som jag trott, hade jag inbillat mig allt? Jag spenderade dag ut och dag in på sjukhuset, ständigt vakande vid den lilles sida. Jag trodde jag skulle bli knäpp. Jag bröt ihop inför min chef och fick panikångestattacker. Jag flyttade in i mina chefers gästlägenhet(flytt 5). Den är typ 10 kvm. Tittade brutalt mycket på cnn.Fattade äntligen varför det inte funkade med den andra killen. Han var helt dum i huvet. Saknade Pierre mycket mycket. Fick äntligen en lägenhet som var min. Där jag kunde stanna hur länge jag ville(flytt 6). Ett hem. Orkade inte med jobbet. Satt på facebook hela dagarna och trodde att mina chefer inte märkte. Gjorde slut med den andra killen, insåg mycket snart att jag inte saknade honom. Började träffa Pierre igen, först i smyg. Han skämdes över att han ville vara med mig, med all rätt efter vad jag gjort mot honom kan till och med jag tycka. Sen började vi gå ut tillsammans, och han pratade med andra tjejer bara för att han hatade mig lite. Sen gav han in. Vi blev ihop igen. Mina två bästa vänner lämnade Paris och allt blev plötsligt väldigt tomt utan dem. Jag åkte till sverige i en hel månad, och när jag kom tillbaka hade mina chefer seriösa samtal med mig. Jag var tvungen att anstränga mig nu. Och det gjorde jag. Mer än någonsin, jag blev så jävla grym på mitt jobb. Men sen en dag blev jag sparkad från att vara barnvakt. Bara sådär. Jag kunde inte litas på tydligen. Jag bröt ihop inför mina chefer igen.. Förstod inte vad som var fel. De sa att jag var tvungen att flytta, de hade ju betalt garanti och allt på min lägenhet, det tänkte de inte göra längre. Jag tänkte att jag kanske borde sluta på kontoret också, men sen tänkte jag att det kanske inte är riktigt rätt tid. Franska staten skickade ett brev och sa att jag var skyldig dem 1000 euro. CSN skickade ett brev och sa att jag var skyldig 7000 kronor. En dag på jobbet när jag skulle äta lunch ringde min syster och sa att min hund hade blivit avlivad. Världens finaste och gladaste hund. Jag bröt ihop på jobbet. Ingen förstod, det var ju bara en hund. Några dagar senare ringde min mamma och sa att min farmor var på sjukhuset igen, att hon nog inte skulle finnas så länge till. Så jag slängde mig på ett plan och åkte hem till mamma och pappa. Jag satt där på sjukhuset bredvid henne och hon kunde nästan inte andas. Min finaste farmor. Jag var hennes docka. Sen dog hon. Jag hade varit där hela dagen, och sen åkte jag hem och så ringde min faster och sa att det var över. Det var en lättnad lite för hon led verkligen på slutet. Men nu finns hon inte mer. Och sen var jag tvungen att åka tillbaka till mitt liv. Om en månad måste jag flytta igen och jag har ingen aning om vart.

Året är dock inte slut än. Det kanske kommer ännu fler roliga överraskningar. Jag har tre euro och tre cigaretter. Så snälla, 2010, var på min sida lite. Och jag är inte dum i huvet, jag fattar såklart att det finns människor som det är mycket mycket mer synd om, men allt är ju relativt, och just nu tycker jag väldigt synd om mig.